Ja då har äntligen Hyacinth nedkommit med sina små ! Kl 08 satte hon igång och 09.10 var hon klar och hade då fått 4 fina valpar! Hon har fått 1 ruby hane och 1 ruby tik, och 2 black&tan tikar. En drömkull !! Nu ligger de lugnt och blir ompysslade av sin duktiga mamma !! Tänk att det är lika fantastiskt varje gång !!! 

Med min första Amerikanska Cocker Spaniel, Beringens Papageno, kom också mitt intresse för utställning. Första gången var på en ACC (amerikansk cocker cirkel) utställning i Nacka. Geno var anmäld i valpklass och Agneta Pettersson skulle visa honom åt mig för det vågade jag ju inte själv. Jag måste säga att jag förstod inte så mycket av vad som hände. Allt var ju så nytt för mig. Det delades ut plastband och jag tyckte det var rörigt och inget jag skulle kunna lära mig. 

Nästa utställning var på våren och i Västerås. Geno's uppfödare skulle visa honom så jag car lugn. Jag behövde bara kamma och borta och göra honom i ordning. Jag fattade ju inte ens när jag skulle in i ringen. När Geno ropades in så kom Elsie och sa att det är din tur, varsågod och gå in i ringen nu. Jag stammade fram nåt att jag inte kunde.... Men Elsie gick till sitt trimbord och fortsatte borsta så jag hade inget annat val än att gå in i ringen. Då släppte det, och sen den dagen har jag aldrig varit rädd och osäker när jag går in i ringen. Nu tycker jag bara att det är roligt att åka på utställning och visa hundar. Går det bra är det naturligtvis extra roligt, men jag vet att jag alltid har samma fina hund med mig hem som jag kom dit med, vad den dommaren än säger. En gång när min pappa skjutsade mig till en utställning i Borlänge så blev min hane 2:a bästa hane och jag var nöjd. Då hör jag min pappa utbrista "Va fan !! Är domaren blind?" Jag skämdes och låtsades som att jag inte hörde detta....... 

Sommaren 1981 skulle min första kull födas. Jag hade bott "hemifrån" ca 3 år och var på väg till att flytta till mitt hus som jag köpt i Ekshärad. Jag fick min lägenhet i Hagfors såld så jag var tvungen att flytta ut innan jag kunde flytta in i nya huset, så jag fick flytta tillbaka till mina föräldrar 2 månader och just då hade jag planerat min första kull.

Riktigt nervös var jag inför förlossningen och hade förberett en kompis som hade haft valpar tidigare att jag skulle få ringa henne när det var dags. Vid 4 tiden på morgonen satte förlossningen igång och jag ringde min kompis som var där på 10 minuter. När förlossningen satte igång så satt jag vid valplådan och skötte om det helt på egen hand. Min kompis satt i köket och drack kaffe med min pappa. 4 svarta Amerikanska Cocker Spaniel valpar kom till världen, 1 hane och 3 tikar, En tik blev naturligtvis kvar. 

Nu sitter jag här 37 år senare och många kullar senare och konstaterar att det fortfarande är spännande att få hjälpa en kull till världen. Spännande att få se kön, färg, vikt m.m Allt bokförs. Jag kan också konstatera att ingen valpning är den andra lik. Det enda som är sig likt är att det fortfarande efter alla år är lika roligt och spännande.

Tyvärr hittade jag inga bilder, får återkomma med det.... 

Jag började tjata om hund så fort jag började prata har min mamma sagt mig. Jag sprang alltid fram till hundar och pratade med dem redan som liten. Min mamma som var hundrädd var väl inte så förtjust. Ofta bands hundar utanför affärer på den tiden, och jag fram och klappade om dem och aldrig att jag blev biten. 

När jag blev lite större började jag rasta alla hundar i närheten av där vi bodde. Det var en tjock stövare som hette Pila, en Papillon som hette Pappy, en Dvärgpincher som hette Pricken och så min favorit en Engelsk Springer Spaniel som hette Key. Så gott som varje dag var jag ute och promenerade med dessa, i tur och ordning. 

Julen 1968 fick jag min första hundbok, "Hundar i färg". Det var tecknade hundar med lite text om varje ras. Den boken blev flitigt läst, och dessutom avritad. Jag la smörpapper över bilderna och ritade av. Det var där jag förälskade mig i bl.a Amerikansk Cocker Spaniel som jag skulle köpa 8 år senare. Puli fanns inte med i den boken.....