Med min första Amerikanska Cocker Spaniel, Beringens Papageno, kom också mitt intresse för utställning. Första gången var på en ACC (amerikansk cocker cirkel) utställning i Nacka. Geno var anmäld i valpklass och Agneta Pettersson skulle visa honom åt mig för det vågade jag ju inte själv. Jag måste säga att jag förstod inte så mycket av vad som hände. Allt var ju så nytt för mig. Det delades ut plastband och jag tyckte det var rörigt och inget jag skulle kunna lära mig. 

Nästa utställning var på våren och i Västerås. Geno's uppfödare skulle visa honom så jag car lugn. Jag behövde bara kamma och borta och göra honom i ordning. Jag fattade ju inte ens när jag skulle in i ringen. När Geno ropades in så kom Elsie och sa att det är din tur, varsågod och gå in i ringen nu. Jag stammade fram nåt att jag inte kunde.... Men Elsie gick till sitt trimbord och fortsatte borsta så jag hade inget annat val än att gå in i ringen. Då släppte det, och sen den dagen har jag aldrig varit rädd och osäker när jag går in i ringen. Nu tycker jag bara att det är roligt att åka på utställning och visa hundar. Går det bra är det naturligtvis extra roligt, men jag vet att jag alltid har samma fina hund med mig hem som jag kom dit med, vad den dommaren än säger. En gång när min pappa skjutsade mig till en utställning i Borlänge så blev min hane 2:a bästa hane och jag var nöjd. Då hör jag min pappa utbrista "Va fan !! Är domaren blind?" Jag skämdes och låtsades som att jag inte hörde detta.......